Heavy like a stone
Funderingar.
Jag tror på att vara lycklig. Jag tror på att det är det som alla människor strävar efter. Och man får det på olika sätt. Jag skulle nog påstå att jag är lycklig. Men mitt liv är inte "perfekt". Jag har inte mycket pengar, jag har ingen pojkvän, jag har inte särskilt bra betyg.
Men jag lever på min stolthet. Min stolhet över att jag känner mig själv. Jag kan lösa mina problem, för de har jag. Jag kan stå för mina åsikter och jag kan erkänna mina brister. Och jag kan analysera mig själv. Det är en bra sak, men jag kan ibland se vissa nackdelar i det hela.
Väldigt ofta när det kommer till att ge råd, eller att diskutera en situation eller något liknande så blir jag halvstum. För jag kan bara säga vad jag tror, vad jag antar eller vad som är mest logiskt. På frågan "Förstår du?" efter en lång överläggning så är det nästan aldrig jag kan svara ja. För jag vet inte, jag vet helt enkelt inte. Det är den andra sidan med att känna sig själv ganska bra. Att jag aldrig kan känna någon bättre.
Jag vet att jag inte kan göra så mycket annat än att acceptera det. Ännu en sak med mig. Jag är en accepterande person. På gott och ont. Kontakt med sig själv pratar dom om på tv, som en bra sak.
Men jag börjar tro att hela grejen med att jag känner mig själv gör så att jag kommer långt bort från de som betyder så mycket för mig....
Jag tror på att vara lycklig. Jag tror på att det är det som alla människor strävar efter. Och man får det på olika sätt. Jag skulle nog påstå att jag är lycklig. Men mitt liv är inte "perfekt". Jag har inte mycket pengar, jag har ingen pojkvän, jag har inte särskilt bra betyg.
Men jag lever på min stolthet. Min stolhet över att jag känner mig själv. Jag kan lösa mina problem, för de har jag. Jag kan stå för mina åsikter och jag kan erkänna mina brister. Och jag kan analysera mig själv. Det är en bra sak, men jag kan ibland se vissa nackdelar i det hela.
Väldigt ofta när det kommer till att ge råd, eller att diskutera en situation eller något liknande så blir jag halvstum. För jag kan bara säga vad jag tror, vad jag antar eller vad som är mest logiskt. På frågan "Förstår du?" efter en lång överläggning så är det nästan aldrig jag kan svara ja. För jag vet inte, jag vet helt enkelt inte. Det är den andra sidan med att känna sig själv ganska bra. Att jag aldrig kan känna någon bättre.
Jag vet att jag inte kan göra så mycket annat än att acceptera det. Ännu en sak med mig. Jag är en accepterande person. På gott och ont. Kontakt med sig själv pratar dom om på tv, som en bra sak.
Men jag börjar tro att hela grejen med att jag känner mig själv gör så att jag kommer långt bort från de som betyder så mycket för mig....
Kommentarer
Trackback