Pollenchock och stjärnfall

Jag ska sova om en kvart. Ska bara se till att jag vet vad jag ska ha på mig imorgon. Har precis kollat att jag har alla grejer till imorgon. Jag ska jobba min första dag imorgon. Jag är inte nervös. Jag är för trött för det nu. Jag tror dessutom inte att det kommer att göra mig något gott att vara nervös. Det funkar bara på dansföreställningar.
Jag ska nog testa att slå på min dator också. Det måste gå. Jag kommer att somna gråtandes om inte mina bilder kommer att komma tillbaka.
Och jag måste ta nya bilder. Men jag måste inte plugga. Det har jag faktiskt gjort. Vuxenpoäng till mig- eller ja, poäng iallafall.


och nu måste jag skriva av mig:
Jag orkar inte. Det har blivit fler såna här dagar på senaste tiden. Sen jag kom hem från Ukraina tror jag, Och jag vet inte vad det beror på. Fustrationen kryper i kroppen och ingenting kan få den att försvinna. Igår städade jag mitt rum, jag gjorde till och med rent mina skor. Jag tvättade. Det funkade inte.
Det känns så otroligt meningslöst att känna såhär utan anledning. Nån orsak finns det väl, men jag kan inte hitta den. Förut visste jag vad det berodde på, och jag ville inte känna såhär. Jag lyckades hitta ett mål och när det kändes som om nånting skulle gå sönder så tänkte jag bara på mitt mål. Men så funkar det inte nu. Och jag förstår inte varför. Jag hatar att hopplösheten kommer allt oftare nu...