Pollenchock och stjärnfall

Titeln är från Buffy. Musikalavsnittet Once more with feeling, säsong 6. Sångerna är så sjukt beskrivande.

Jag hatar inte saker särskilt ofta. Jag anser att hata är ett ord som överanvänds starkt. Men jag hatar inte människor som "hatar" hela tiden. Istället ställer jag mig frågan om de vet vad verkligt hat är.

Jag hatar inte någon särskild människa. Däremot hatar jag ganska många sätt människor kan bete sig på. Jag hatar press. Misstolka mig inte, motivering är något jag tror stenhårt på. Men gränsen mellan de två är hårfin.
Motivering för mig är när man blir påhejad att göra något för sin egen skull.
Press är när man blir tvingad att göra någonting för nån annans skull.

Jag hatar pressen som vi byggt upp, pressen på att vara lagom. Man ska inte vara för tjock, men man ska inte vara för smal. Man ska inte vara för osynlig men inte sticka ut för mycket. Man ska inte vara fattig, men inte ha för mycket pengar.
I Sverige är vi kända för att vara rätt kalla mot folk vi inte känner. Vi kan inte ta åt oss av nåt, nån annan är alltid lite bättre än oss och en själv suger.
På nåt odefinerbart sätt säger samhället åt oss att vi inte duger. Vi ska alltid ha nåt vi inte är nöjda över, oavsett om det är en näsa eller hur symmetriska ögonbrynen är.  Alltid ska det finnas nånting att klaga på.
Jag tror inte någon undnsluppit detta. Jag skulle kunna börja räkna upp listan med grejer på mig själv som jag inte gillar.

Men jag gör inte det. Jag orkar inte det. Jag har varit där. På det stället där jag bar ville vara lite mer så och ha lite mindre av det. Men hur lycklig blev jag av att hela tiden bara se på mina skavanker?
Man blir så otroligt olycklig av det.
Jag hatar inte mig själv. Jag vet inte om jag älskar mig själv ändå. Från stund till stund kanske.
Men jag accepterar mig själv. Jag har inte världens snyggaste ben och jag är definitivt perfekt i alla stunder. Men jag duger. Jag gillar mina handleder och mina naglar är precis så böjbara som jag vill ha dem.
Jag duger. Och det duger för mig. Jag trivs inte alltid, men egentligen vem har sagt att jag alltid måste göra det?

Många säger ofta att ingen är perfekt. Det har alla hört tusen gånger. Men har alla verkligen funderat på vad som ligger bakom uttrycket. För mig är det att det är okej att ha dålig andedräkt.

Det finns så många som jag vill trycka i att de duger. Och att det är allt man behöver göra. Ingen förväntar sig att man ska vara en gud med magiska krafter som aldrig screws up. Alla har lite skavanker, större eller mindre men de finns på alla. Men det behöver inte vara problem.
Man har ett val. Faktiskt. Hur omöjligt det än kan låta för vissa så är det så.
Man kan välja om man vill framhäva sitt negativa eller sitt positiva.

Jag orkar inte med att fokusera på det negativa. Jag har bättre saker att göra. Jag bara önskar att alla andra kunde se det som jag. För jag kan faktiskt leva med mig själv, hur dålig andedräkt jag än har.