Pollenchock och stjärnfall

Detta måste komma ut. Och detta är bara för mig egen skull. Så om någon tror att jag gör detta för att få uppmärksamhet eller vill få folk att tycka synd om mig själv kan ju sluta läsa nu.

Just idag. Just idag pallar jag inte.
Jag förstår inte, och det spelar fan ingen roll hur många gånger jag försöker tänka om. Det går inte. Jag kan vara den som ler åt minsta lilla och säger åt alla andra att tänka positivt. Men det funkar inte så idag.
Just nu vill jag spy för att jag är så trött på mig själv. Det känns som om jag gör samma saker hela tiden, jag tar aldrig några risker och jag lever inte. Och jag kan inte på något sätt motivera dessa saker.

Jag har så mycket att vara glad över, så jag borde inte vara så här. Jag är inte så här. Inte längre. Och jag vill aldrig mer bli den personen. Men jag vet inte om det kommer att bli så nu.... Jag vill inte gå tillbaka till att vara så. Det kommer jag aldrig orka med. Men jag vet fan inte vad jag ska göra..?
Jag vill bara åka iväg, åka till nåt ställe där ingen känner mig. Och det beror absolut inte på att jag är trött på folk i min omgivning. Jag är trött på mig själv.

Jag bara förnekar en massa saker och alltid ska jag vara så äckligt jävla positiv. Och vanligtvis när jag känner så här så tar jag ut det på mitt hår. Jag förnyar mig själv genom mitt hår. Sen blir jag glad. Hur konstigt det än låter så är det så....
Och skulle det varit en annan person som sa detta till mig skulle jag bara tycka att det var skitsmart. Men jag tycker inte så nu, jag fattar inte. Varför ska det vara så jävla svårt att vara smart åt andra men inte åt sig själv?
Och varför måste jag ha så jävla mycket bekräftelse? Åh, jag orkar inte med mitt eget beteende.