Pollenchock och stjärnfall

Nej, måste skriva av mig.
Bara nånting som kände att jag verkligen måste.

Det var jätteläskigt för en liten stund sedan. Jag kände hur mitt hjärta blev tyngre och tyngre. Jag har aldrig känt så förut. Kan ju inte direkt påstå att det var världens bästa känsla.

Satt och läste en annan tjejs blogg. Jag blev bara så avundsjuk ett tag. Jag kan erkänna det.

Du skämde bort mig med kramar och närhet. Och jag saknar det så.
Jag vet att det här var bäst, eller jag hoppas jag vet iaf.
Klart att det inte är kul när någonting sånt här händer. Och jag tror aldrig att jag riktigt kommer kunna ta smällen.
Jag hoppas att jag aldrig lär mig helt, om man inte är ledsen när något tar slut, hur vet man då vad kärlek är?
Då kanske vissa tror att bara eftersom att jag är glad och skrattar och inte isolerar mig är jag lycklig.
Nej, jag kan inte påstå det.
Däremot kan jag påstå att man inte kommer någonstans om man bara deppar.
Jag kunde ha suttit hemma och inte svarat i telefon, jag skulle kunna ha gett upp helt.
Men jag tänker inte.

Jag är en realist, på gott och ont.
Jag kan istället för att drömma, vara alldeles för realistisk och bli negativ.
Jag kan inse att om jag är vilse kommer jag aldrig hitta tillbaka om jag inte försöker.
Det är det jag gör nu.
Jag försöker bara hitta tillbaka.